Fick ett meddelande i Messenger igår, datoröversatt från finskan:
”Vår far sov lugnt bort på morgonen hemma.
Döttrar”
Sov lugnt bort...så fint.
Kalervo blev Kalle när han som fyraåring med lapp på magen hamnade hos moster Helny och morbror Harry som så kallat krigsbarn. Han kunde inte ett ord svenska, hans mamma hade inget val, hon måste skicka bort honom sedan fadern omkommit i kriget.
Kalle kom in i en brokig släkt och blev som en kusin til mig och min bror. Moster Helny var äldre syster till vår mamma och svågrarna Harry och pappa byggde sommarstugor intill varandra på samma bergknalle ner mot en sjö. Vårt utedass var lite vingligare än deras och pumpen nere vid grusvägen försåg oss med kallt gott vatten. På vintern bröt de is som förvarades i sågspån i en isdös. Ett och ett block kördes i skottkärra och lades ner i källargropen under luckan i köksgolvet och höll mjölken kall.
Fotogenlampor och vedspis gav ljus och mycket värme i bägge stugorna. Vi var där året om så Kalle och vi tillbringade mycket tid tillsammans.
År gick, kriget slutade och Kalles mamma ville ha honom tillbaka. Det blev svåra uppbrott för alla inblandade, Kalle hade glömt sitt finska språk så mamman förstod inte vad han sa och han saknade sina svenska föräldrar och oss, som blivit hans släktingar.
Detta berättade han när vi träffades genom åren. Han utbildade sig och jobbade på televerket i Helsingfors, gifte sig och fick två döttrar. Ett par gånger kom han med familjen på besök och flickorna blev som barnbarn till moster och morbror.
Varje gång jag senare kom till Helsingfors, ringde jag honom och vi sågs på något kafé och satt och mindes namn och utseenden på människorna i stugorna vid sjön.
En gång vi sågs måste jag berätta om. Min äldste son var något slags manager för ett rockband och de skulle ha konserter i Helsingfors, jag fick hänga på, vi for med färja och tog in på ett hotell centralt. När de repeterade och jag var ensam, letade jag på Kalervo i telefonkatalogen och ringde upp. Kalle blev glad. Han berättade att hans fru hade dött ett år tidigare, han hade nu en ny kvinna och det var klart vi skulle ses. Han beskrev vägen till en krog. Vi hade inte setts på många år och jag undrade hur skulle vi känna igen varann?
- Ei ongelmaa, skrattade han. Inga problem!
Restaurangen var i två våningar och en trappa ledde ner till ett dansgolv, omgärdat av bord Det var fullt med folk och hög musik. Hur i hela friden skulle jag veta var Kalle satt och hur han såg ut? Tveksamt stannade jag vid ett räcke och spanade ut i halvmörkret. Då....en lite satt, kraftigt byggd man, banade sig väg genom dansparen, log stort och greppade tag och svängde ut med mig i en finsk tango! Vilken kväll det blev, hans nya kvinna kunde bara finska, men vi förstod varann ändå. När jag kom hem till hotellet så småningom, sov rockbandet sedan länge.
Nu i slutet på januari fick jag ett meddelande från Kalle:
”Här går det inte så bra jag har fått lungkanser i båda lungorna så man vet inte hur lång tid man har kvar här på jorden. Ensam har bara träffat mina ett par gånger på nära ett år. Men man får vara nöjd med det man har. Rättskrivningen är nog inte så bra men jag hoppas att du kan läsa vad jag skrivit. Fö mig är det ingenting att göra nu får jag tabletter mot smärtor, fått både strålning och gift så nu är det bara att vänta”
Hejdå Kalle!
PS
Sist vi sågs berättade jag, att varje gång jag ser en ekorre tänker jag på honom. En gång vid sommarstugan för länge sedan, kom han springande uppför backen till oss och ropade:
”Kom, kom skynda dig en orava på taket!”
0 kommentar(er)
