”Den röda lilla stugan invid grinden...”

”Röd lyser stugan bak hängbjörkens skugga...”

Det var en röd liten stuga i gamla texter som gjorde och gör främst utflyttade svenskar  tårögda och blöthjärtade. Men inte behöver man flytta utomlands för att bli berörd av ord som ”barndomshem” och andra nostalgiska uttryck.

 

Men vad jag minns nu är att varje december var jag med på en julmarknad i Boston som arrangerades av svenska SWEA. På mitt bord trängdes gamla träjulsaker med grytlappar och blommiga förkläden blaND annan nostalgicka. En vevgrammofon spelade Bertil Boo mellan varven, Det var ”Violer till Mor” och andra gamla stenkakor.

 

Mest äldre samlades runt mitt bord, människor som hade emigrerat i ungdomen. Några hade kraften kvar att fara hem till ”the old country”, några hade inte varit tillbaka på många år. Jag minns speciellt en man som bodde på ett äldreboende och som köpte ett blommigt midjeförkläde med ganzband på fickorna. Han tryckte det mot kinden och berättade att ett likadant hade hans mor haft. Vi som var runt bordet fick tårar i ögonen när han började berätta om sin barndom. Vilka lyckliga minnen!

 

En dragspelare dök upp varje år, han hade rest ner från New Hampshire och ibland satte han sig hos mig och folk samlades för att höra honom sjunga om Nidälven och blommande näckrosor och förstås om Barndomshemmets röda lilla stuga.

 

Barndomshemmet var ett lyckligt ord för de som längtade hem. Men inte behöver man bo på andra sidan Atlanten för att bli berörd när ordet nämns. För när vi blir äldre förflyttas minnena bakåt i tiden och vi börjar berätta om våra föräldrar, vad de sa och vad de gjorde. Minnena blir förgyllda, de minnen som inte är så goda har fördunklats av tid.

 

När jag personligen tänker på ordet barndomshem minns jag övervåningen på ett knottrigt stenhus med stor trädgård och en mörk farstu. Jag måste stänga ytterdörren tyst och smyga uppför trappen så inte tanten som bodde nerpå och ägde huset skulle komma ut och klaga över vilket oväsen jag  förde. Hon var liten och grå och inte snäll i ansiktet. Farbrorn var snällare, men honom såg man inte av så mycket. Jag fick inte gå på gräset, inte plocka blommor och Gud Nåde mig som gillade att pillra småstenar ur rappningen på huset. Stenarna var som små gula pärlor, jag sparade dem i en liten plåtask.

 

Jag var ensambarn tills jag var sex år. Då flyttade vi till ett nybyggt område på andra sidan stan. Jag blev fri och slapp den vaksamma tanten. På nya stället var tanterna unga och jag fick lekkamrater för det bodde barn i varenda portuppgång. Barndomen ljusnade liksom minnena. Som tätnar med åren.