Igår berättade en vän om hur hon hjälpte sin pappa som var snickare att göra lim.

Plötsligt inte bara såg jag limningen framför mig utan jjag kände också lukten av det där gulaktiga kletiga limmet. Kan inte beskriva när och var jag mötte limtillverkning. Men lukten kände jag.

 

Det är underligt hur luktförnimmelser ligger kvar någonstans i hjärnvindlingarna. En lukt jag minns är över 50 år gammal. När jag väntade mitt första barn bodde vi i Helsingborg. En gång i veckan tog jag färjan till Helsingör för att handla mat, ost och kött och sådant som var billigare där. För ändamålet inhandlade jag en snygg väska.

Den hade gobelängtyg och handtag och stängning som skulle likna läder,men var en slags plast. 

 

Väskan var lite elegant, men plasten gjorde att hela väskan inte doftade, utan luktade.

Och i mitt graviditetsillamående mådde jag illa av lukten och var tvungen göra mig av med väskan. Det underliga är att så fort jag känner samma lukt nu, infinner sig som på beställning samma illamående. 

 

Ett liknande doftminne är den stickande lukten av ett visit rakvatten, som danskavaljererna sprutade på sig när det begav sig. Alltså de år jag var ute och dansade som det kallas. Den lukten satt i, bet sig fast och försvann inte förrän man kom hem och fick tvätta av den.

 

Min moster Helny luktade 4711, jag minns hur flaskan som stod i fönsterkarmen vid ytterdörren såg ut, rund med guldtryck. Kommer också ihåg hur hon tog den och duttade lite bakom öronen om hon så bara skulle gå till jordkällaren och hämta potatis.

Ibland gjorde jag likadant när hon inte såg det och kände mig lite damig. 

 

Finns 4711 fortfarande?