Första julminne: Öppnade ett avlångt paket. En blunddocka klädd i lottadräkt som en faster vunnit på jul-lotteri. Hon pep också, inte fastern, men dockan när man böjde henne framåt. Denna docka följde mig genom flyttar och länder tills hon blev stulen vid ett inbrott i huset på Skuleskogen. Undrar ibland om hon hamnat hos en annan liten tjej och om hon är klädd i något annat. Nuförtiden känner väl få igen en lottadräkt!

 

Andra julminne: Min bror och jag sover gott efter en skön julaftonskväll. Vi väcks försiktigt, det är alldeles mörkt ute. Mamma har lagt fram kläder, vi ska till julottan, klockan är fyra på morgonen. Pappa har satt igång Fregatten som står och ryker på parkeringen och vi stuvas in i baksätet med kuddar och filt. Somnar  i värmen tills vi väcks av kylan när bildörren öppnas. Ut i snön på gång som är skottad upp till kyrkporten. Rykande doftande facklor är nerstuckna i snövallen. Kölden biter i kinderna, men inne i kyrkan är det varmt. Ljus brinner och spröd orgelmusik ljuder uppifrån läktaren.  Själv sjunker jag in mellan pappas grova ytterrock och mammas päls och dåsar till. Men så börjar orgeln dundra och alla reser sig. Nu kommer julens höjdpunkt, den som följt  mig genom alla år; pappas ljusa tenor när han stämmer upp i ”Var  Hälsad Sköna Morgonstund” Jag är så stolt när människorna runtomkring vänder sig om för att se vem som sjunger så vackert. ”Det är pappa min” vill jag ropa!

 

Mer  julminnen: När barnen var små skulle vi varannan jul fara till morfars och varannan till farmor. Först inköp av klappar, sedan inslagning av paket, matlagning av något vi skulle ha med oss, så nerpackning  av kläder, barnmat och blöjor. Instuvning av allt i bilen, barn och packning och barnvagn...puh. Hem till mina föräldrar gick någorlunda, men farmor som levde ensam, var mera ”precis” och förväntade sig ordning och reda, också efter att vi invaderat hennes städade och pyntade gästrum. Jag minns att jag  var ängslig att barnen skulle ramla in i hennes antika  vitrinskåp, fyllt av glas och porslinsfigurer. Och att de inte skulle vilja  ”smaka” på julmaten, som var lite speciell och gammaldags.

 

Idag på Annandags julmorgon tänker jag: julen 2020 har varit lika annorlunda som nästan hela detta år. Mer eller mindre isolerat i hus och omgivning, kontakt med barn och barnbarn per mobil och via digitala filmer. Allt har varit overkligt. Som om vi bott på en ö. Bilen har i många månader varit färjan ut för att se natur och människor. 

 

Så denna saknad efter småbarnen,  som vanligtvis rusar runt här på julen eller sätter på barnteve tidiga morgnar så det jomar i hela huset. Och efter alla andra som brukar komma ner i köket allteftersom och öppna kylskåpet och sätta på nytt kaffe... Jag blir tårögd bara jag tänker på det. Liksom jag blev när Karl Bertil Jonsson och Jimmie Stewart återkom på teven i helgen, de kära fiktiva personer som fick ersätta tidigare julars umgänge.

 

Men mitt i all längtan uppstår tacksamheten att ha något att längta till. Man kan blunda och se allihopa som på film inombords och hoppas att nästa år och nästa jul blir allt som vanligt igen.

 

- Om vi lev!

(som vi brukar säga i fagra Ångermanland)