Sitter i splendid isolation i ett eget hus med grönskande försommar utanför. Och längtar till ett annat hus, sju kilometer från folk mitt i en skog.

 

Jag tar gammvägen upp från Efyran, förbi kröken med branta bergväggen som täcktes av is vintertid och där huggormen brukade ligga nedanför och sola sig i första vårsolen.

Upp grusvägen mellan björkskogen, förbi bergknallen där den pampige älgtjuren ibland stod och betade. I silhuett. 

 

Vidare upp till tattarslätten som gläntan kallades sen gammalt. Där det växte späda fårtickor,  som jag kunde böja mig ut genom bildörren och plocka när jag for hem på lunchen. Blev smaskig omelett.

 

Förbi gammtomhuset till Söderbergs och in mellan grindstolparna hos mig.

 

Ini glasverandan som luktade lite mysk och fukt hur jag än vädrake med dörren öppen. In i farstun, in i köket. På med gjutjärnspannan, i med smörklick och snabbrensad svamp, i med äggen.

 

Slår mig ner vid bordet vid köksfönstret med  äppelstolarna, allt hade jag köpt på auktion. Med iläggsskivor kunde det rymmas minst tolv pers när det var kalas!

 

Köket är i min längtan fullt av sol som skiner rakt på mig genom dörren till kammarn innanför.

 

Med ens blir jag sorgsen mitt i längtansglädjen. Vart tog alla fina gamla möbler vägen, allt som jag valt ut och samlat och passat in så väl I alla rum och vrår. Det fina krusidullbordet med glasskiva, fåtöljerna som hörde till och hörnskåpet.

 

Nej, nu far jag i minnet tillbaka till jobbet nere i byn. På övervåningen törs jag inte gå upp, då ”börjer ja nog å grine”......for old times sake.