Har inte skrivit på ett tag, men häromdagen blev jag inspirerad att skriva igen. Vi hade bokklubben i Lillstugan här och började igen prata om en eventuell skrivarkurs i alla blygsamhet till hösten.

 

Jag har pratat om det länge, vi kunde starta helt opretentiöst med små berättelser för oss själva, för barn och barnbarn att läsa. Några vill inte lämna ut upplevelser som varit svåra, som man helst vill glömma. Men jag kan trösta och säga, nästan ingenting är privat, det mesta elände vi upplevt i livet, är på ett vis allmängiltigt, många känner igen sig även i det svåra.

 

Själva har jag börjat skriva om Magdis, skriver tvåradingar, två avsnitt nu på morgonen. Jag köpte gården 1985, den låg sju kilometer från folk, inte så långt från E4an men mitt i skogen. Ett stort timmerhus, en bagarstuga och en ladugård, lite mark och skog ingick. Att sedan storbonden som ägde marken intill, tog jakträtten ifrån mig och att han och hans jaktkompisar från Stockholm invaderade och parkerade på gården min under jakten, var något den här tjejen bara skulle acceptera. Minns deras kommentarer och miner än idag.

 

Jag säger ibland att jag längtar dit, skulle aldrig ha sålt. Till mitt försvar kan sägas att min bror besökte mig på senvintern och han hade en kommentar: ”inte en vinter till, du klarar det inte!” Han lockade med Nordamerika där han bor och jag kände äventyrslysten bubbla upp i mig. Sålde allt, packade in nödvändiga böcker, en kökssoffa, skinnmöblerna lite kläder i en container och for åt Amerika.

 

Magdis, vad längtar jag till? Inte ensamheten, mörkrädslan, ångesten! Nej, men stillheten, dofterna, den ljusa gropiga grusvägen, blåsippsbacken på våren, fårtickorna längs vägen uppför backen, stekta i smör på lunchen. Tystnaden, den betande älgkon utanför tidiga morgnar, den nyfikna hermelinen, det skygga lodjuret, de små mössen som kom in på hösten och pilade längs väggarna.

 

Och privatheten, inga grannar, det första egna som var mitt....