Idag lördagen den 22 september 2018 har De Gråtmildas Förening En Stor Dag, särskilt ordföranden.

 

Det började redan före klockan 6, när den här modern letade i sitt bildarkiv på ipaden efter bilder på sonen som idag fyller 50 år. Och innan dess också när jag gjorde min morgonsmörgås med ost och plommonmarmelad.

 

”Mandelad” dök upp i huvudet, den lille knatten som idag är 50 år, pratade tidigt och ville inte äta mandelad, men gärna doppa handen i marmeladburken och kleta. Ett annat uttryck han hade som liten och som jag gärna berättar för hans barn var ”vi ska å te vassären å hamla tapis”

 

I mitt sinne en sån här dag uppspelas delar av livet som en film....

 

- Han ville inte ut, den här killen, hade bra där han var, för söndag efter söndag när hans pappa var ledig, for vi in till BB och försökte.

   Personalen som jobbade helg, blev innerligt trött på den här mamman och den tålmodige fadern som fick 

   skjutsa henne fram och tillbaka i oförrättat ärende. Men till slut, söndagen den 22 september var det dags, han

   föddes till Louis Armstrongs ackompanjemang i What a Wonderful World.

    Det är ett livligt mammaminne. Här är ett till:

 

- Som lillliten blev han sjuk i magen och vi måste fara in till sjukhuset. En liten bäbis som blir sjuk är den värsta mardrömmen. LäKaren som undersökte beordrade att han skulle stanna över natten och jag var tvungen  lämna en gråtande liten kille i sin pyttesäng med högt staket. Storgråtande körde jag hem, jag minns att jag nästan inte såg vägen för alla tårar som fyllde glasögonen inifrån. 

 

En sån här dag dyker både sorgesamma och glädjefulla minnen upp, Själva Livet består ju av sorg och glädje. Men när det gäller dig Henrik består glädjen ini mig. Tacksamheten över känslan av samhörighet, samstämmighet, värme och humor, den känslan övergår allt annat. Undra på att ordföranden i De Gråtmildas Förening har spillt tårar idag och gör det säkert nu.

 

Tack för 50 år min älskade son!