Morgonstund
Morgonstund har guld i mund. Då och då dyker gamla ordstäv upp. Som nu.
 
Tidiga morgnar, sådär mellan fem och sex är bästa tiden på dygnet för mig numera. Man trevar sig fram till morgonrock, gär nerför trappen, puttar i en brödskiva i rosten och matar kaffebryggaren. På med skor och ut längs med uthuslängan till brevlådan för att hämta papperstidningarna. Friska morgnar. Ibland får man skjuta snöskyffeln framför sig, ibland vill man bara stanna kvar ute i friskheten, kanske lite duggregn, kanske lite tveksam morgonsol. Allt är stilla, så här års fåglarna drilla och lyfter från fågelstugan när jag går förbi.
 
Inne doftar det kaffe. Gostolen väntar under gammgolvlampan. 
 
Det finns kvällsmänniskor och det finns morgonmänniskor. Jag tror jag varit morgonmänniska sedan barndomen.
Speciellt minns jag morgnarna vid sommarstugan. Jag låg i utdragssoffan i verandan. Småvaknade redan innan pappa kom och lade sin hand på min axeln och viskade: Ska du med?
 
Javisst skulle jag det. Klockan var fem sådär och vi traskade nerför backen med metspön och matsäck som pappa redan fixat. Ner till sjön, ut med båten. Bortom första vassen var bästa platsen, där nappade abborren sådär dags. Vi pratade inte, var alldeles tysta, efter en stund käkade vi limpsmörgås med prickekorv och drack mjjölk ur vichyvattenflaskor med porslinskork. Pappa hade redan gjort en klyka där vi trädde upp fisken och stolta bar upp till stugan efter några timmar.
 
Sedan dess har jag varit morgonmännisch. Lite trist för dem som sitter och ugglar om kvällen när jag går och lägger mig tidigt. Men å andra sidan har ju de samma ro då som jag har om morgonen.