Läste ett reportage om Staffan Westerberg, den klurige skådespelaren och författaren, som jag älskat i många år. Beställde förresten nyss hans senaste diktsamling som heter ”Hoppsan”!

 

I nämnda artikel uttrycker han: ”Det är viktigt att vinka. Är det något livet lär oss så är det att vinka farväl”

 

I hela mitt liv har jag vinkat. Det började när jag var liten och mamma pallrade upp mig på köksbordet vid stora fönstret och vi vinkade åt pappa när han cyklade till jobbet. Och på kvällen satt vi på samma ställe för att vänta tills hans cykellykta dök upp uppe vid Konsum för att vinka när han kom hem.

 

Själv har jag vinkat upp mot fönster där någon stått och vinkat tillbaka i hela mitt liv. Och den här liksom trygga gesten har fortplantat sig vidare till mina barn och barnbarn. På en hårt trafikerad gata i huvudstaden cyklar en pappa iväg ner mot Slussen och vänder sig om och vinkar upp mot fönster där barnen står uppflugna, ibland springer de från rum till rum för att hinna vinka länge.

 

Samma barn springer längs en grusväg på landet när deras tårögda mormor halvvägs ut genom bilfönstret vinkar och vinkar ända fram till kröken när de inte syns längre.

 

Den som lämnar mår bättre vid avsked när han eller hon vet att några vinkar när de far iväg. Och de som är kvar och vinkar känner en slags förvissning om att vinkningen är en hälsning: ”välkommen tillbaka”.

 

Så kloke, barnslige Staffan Westerberg, du som är lite eljest, fortsätt att ge med dig av din kloka livsvisdom!