Häromdagen upptäckte jag något som är både skönt och sorgligt. Jag färdades genom en bygd som mycket länge legat mig varmt om hjärtat. Plötsligt kände jag att nu är jag klar med det här; Med all saknad och längtan!

 

I många år har jag återvänt, farit genom kända trakter, känt igen vägar, hus, människor. Och mints tillfällen, möten, sammankomster. Det har varit goda bra minnen, men också vemodiga och lite sorgliga hågkomster.

 

Nu när jag for kände jag inte igen mig längre. Minnena har ersatts av en verklighet jag måste ta till mig; vägar har byggts om eller helt försvunnit, hus ha rivits och ersatts av moderna villor, butiker har slagit igen, skogar har ersatts av stubbiga s k föryngringsytor med sly. Och folk jag ser nu i min gamla hemby känner jag inte igen. 

 

Verkligheten är ju att år går, allt förändras. De människor jag minns är borta, deras barn är oigenkännliga liksom deras barnbarn, hur jag än söker I ansikten efter bekanta drag. Är det åldern som gör att romantiken ersätts av en realism som är lättare att leva med. Man har lärt sig inse att själva Nuet är det som är viktigt. Att man inte kan gå och sakna och längta till något som Inte finns längre.

 

Minnena finns ju där långt inuti, man behöver inte söka upp dem, utan kan gräva fram dem i solitude någon gång när det behövs.