En strof kom för mig:

 

Jag har nigit för nymånens skära, tre ting har jag önskat mig tyst....

 

Bo Bergman skrev dikten. Varför kom jag på den just nu. Jo, i gryningen utanför fönstret där jag sitter, lyser en gul gatlykta, som ser ut som en månskära. Man kan nämligen låtsas att det är månen som lyser upp den grå himlen bakom hängbjörkens grenar. Det gör jag.

 

Stilla morgon ingen vind idag. Men det ska visst bli snö och starka vindar framöver. Jag gillar väder. Ända sedan jag bodde i nordnorge har jag varit imponerad av natur och väderförändringar. När jag hade besök av vänner däruppifrån och vi satt på Skuleskogen i mitt hus, tyckte de det var långtråkigt för ingenting skedde utanför. Samma snö på samma granar, ingen vind, ingen förändring från dag till dag. Som det var hemma hos dem, olika väder varje dag.

 

Apropå niga. Vi äro tusenden flickor som neg och neg när vi växte upp. Man skulle hälsa och niga, tacka och niga så klänningen nästan släpade i golvet. Niga och se den som man tog i handen i ögonen. Tack tack, goddag goddag. Numera är det väl inga småflickor som niger, de vet inte vad det är. Pojkarna skulle bocka djupt vid samma tillfällen, bocka och hälsa, bocka och tacka. I England niger man för kungliga, vet inte om hovnigningen är kvar här i landet. Minns att man såg stadiga tanter niga för kungen förr i tiden, de slängde ena benet bakom det andra och sjönk ihop med huvudet sänkt. Det var en minister som vägrade niga, minns inte vad hon hette. 

 

Själv hade jag en faster som var förgrämd och därför lite elak mot sin omgivning. Jag gillade henne inte, hade väl hört någon berätta om hennes jäkelskaper antar jag. Henne vägrade jag niga för, jag stod med tjurraka knän när jag tog henne i hand och såg henne över axeln mot horisonten, aldrig ini ögonen. Det var väl därför hon, när hon hängde blommor om halsen på mig när jag tagit studenten, viskade i mitt öra: att du klarade dig, det trodde jag faktiskt inte!

 

Viskande tanter ska man akta sig för, tänkte jag då och det har jag gjort sen dess!