’Det är Valborg, tidig morgon. Jag sitter med verandadörren öppen, drapeiet i dörren rör sig sakta och luften som strömmar in är ljus och sval.

 

Valborgsmässoafton för mig är Manskör, ljusa tenorer, matchade av en och annan mullrig bas. Hela min barndom var den här dagen och kvällen ett evigt flängande runt med pappas manskör. De var inbokade från tidig eftermiddag till sen kväll. Små eldar i dagsljus och stora brasor i mörker, man såg nästan bara körens vita mössor i eldskenet, annars var det mörker runt omkring.  Vita  förresten, ni har väl sett körer där mössorna avgör hur gamla sångarna är och hur länge de sjungit i körerna. Älskar de som stretar på i gulnande huvudbonader.

 

”Blommande sköna dalar”var min älsklingssång och det är det fortfarande. Pappa var tenor, jag var så stolt när hans stämma ljöd stark över de andras. Jag minns att jag stärckte på mig och såg mig om som om jag ville att alla omkring skulle förstå, att det där är faktsikt min pappa som hörs.

 

Efter sista framträdandet samlades körmedlemmarna och deras familjer i ett stort rött hus, jag tror det var någon form av församlingshem. De vuxna bänkade sig till mat och dryck och vi ungar hade eget bord och fick varmkorv och saft. Och inte tystnade den här kören trots att de sjungit i många timmar. Nej, allteftersom kvällen fortskred blev det både solon, duetter och Bellman och Taube.

 

På slutet stod alla upp och sjöng i stämmor ....Tapto:

 

”Dagen dör, skymning rår, över skog, över berg, över hav.

 Allr är ro, vila trygg, Gud är här...”

 

Det är skönt att vila i minnen och skönt att dela dem med de som minns samma sak