Idag har jag en liten morgonkompis här. En liten kille som ser hönor och dinosaurier på barnkanalen. I cirka femtio år har jag sett på teve i arla morgonstund med först mina egna barn och sedan mina barnbarn. Nu en liten tvååring som kommer kvittrande och pigg nerför trappen och kryper först upp i knät men far sedan omkring, hela tiden kikande på teverutan. I Canada lärde mina småpojkar sig både engelska och franska via barnteve. Senare i NY såg min barnbarnsdotter på teve i mitt lilla hus som låg intill föräldrarnas sommarhus. Jag minns att jag satt och väntade att hon skulle knacka på och sedan satt vi i soffan och myste.

Mest gillade hon Judge Judy som fortfarande går på svenskteve nu. Så var det sthlmsbarna, först några figurer som bara pep och vandrade omkring i ett konstgjort landskap, sedan lite mer avancerade saker med vandringar i skogen där barnen och den där Jonas hittade olika djurbajs. När de blev lite äldre skulle de se på Tårtan varje gång de kom på besök. Jag tror kanske att den här lille kompisen som är här nu är lite för liten, gorillan kan nog skrämma honom.

 

Jag är sjuk, det är inget att hymla med, men när det kommer barn och barnbarn på besök glömmer jag mitt och ägnar mig åt diverse fixning. Just nu åt macka med gustafskorv till killen här ovan. Stickade en låtsaskompis åt honom innan han kom, men den ligger nu här på golvet och glor rakt upp i taket.

 

Lugn och ro är viktigt för både barn och vuxna. Morgnar ska vara fridsamma, i pyjamas eller morgonrock  ska man kunna käka frukost allteftersom. Vanligtvis dukar jag upp allt på köksbordet när vi har gäster, ett fasligt sjå att inte glömma något. Men efter min tid over there, låter jag folk vakna när de vill och gå i kylskåpet och ta vad de önskar. Mysigare och lättsammare för alla. Likaså på kvällarna, middag kan vi äta tillsammans, men att gå och lägga sig och ta kvällsmysmat överlåter jag till dem som är vakna. Så är det. Finns det hopp finns det liv överallt.

 Nu kom pappan också med gustafskorvssmörgås!