När man fyller 70 är man en ”äldre” person plötsligt. FAST man känner sig som 59 fortfarande. I tidningsrubriker står det om en äldre kvinna eller äldre man, som råkat ut för en olycka eller mördats eller något annat hemskt. 

- Jaha, tänker man och kikar efter hur gammal personen var. Jo 71 eller 76 eller liknande. Likadant om man har ovanan att läsa dödsannonser, direkt kollar man hur gamla folk blev och konstaterar nöjt att vederbörande var yngre än man är själv. 

 

Ni som läser detta vet ju att jag är tacksam att min cancertumör var snäll och att jag slipper gift och strålar.

 

Men senaste halvåret har två goda vänner gått hädan eller vad man säger istället för att de dött. Bägge efter en kamp med cancer. Jag kan närsomhelst höra deras röster i mobilen, hur de lät vid senaste samtalen och jag ser i mitt inre hur de såg ut sista gången vi sågs. Min favoritdikt av Tranströmer dyker upp oftare och oftare:

 

Snö faller

 

Begravningarna kommer tätare och tätare

som vägskyltarna när man närmar sig en stad.

Tusentals människors blickar i de långa skuggornas land.

En bro bygger sig långsamt rakt ut i rymden.

 

Är det inte vackert, att tänka sig den där bron som ebbar ut i intet?

 

Ålder och erfarenhet gör en klokare och en allvarlig sjukdom späder på insikter och leverne. Själv har jag alltså slutat hymla och det är en befrielse. Som man har gjort sig till genom livet. Tidigt lärde man sig som liten tjej att niga och le och tacka, vara snäll. Därefter sneglade man och jämförde och anpassade sig in i mönster som var rätt obekväma. Och så har ”alla dessa dagar som kom och gick och var livet.....gått. När når en människa sitt eget liv kan man fråga sig. När vågar man vara sig själv och stå med bägge fötterna i sin egen mylla?

 

Måste det till år och elände innan?