Somliga vill ha grisfötter på julbordet, jag till exempel, som är uppvuxen med dylika i dallrande gelé. Min salig fader brukade säga att man måste ha nånting att skava på. Han menade att äta kött från ben. Det var fläskkotletter med ben, det var revbensspjäll och alltså grisfötter. Några jag känner hatar allt vad gelé heter och skulle det ligga några grå klövar inuti är de färdiga att ”kast op” som man säger i Norge. Numera är såna här fossingar svåra att få tag på, men det går....

 

Dopp i grytan ligger också kvar nånstans i bakhuvudet, det vill jag ha och tydligen ett par av mina barn också. Nu har jag skinkan i ugnen och kommer att ta vara på spadet och rågbröd med anis och fänkål har jag redan bakat.

Det blir något smaskens det!

 

En maträtt som också väcker debatt är märgben. Det är en gammal rätt, som unga kockar nu tagit upp på sina menyer. Redan Gustaf III käkade dylika med en lång märgsked säkert av guld. En gång var jag på en middag, där märgben serverades som mellanrätt. Några gäster rynkade på näsan och visste inte hur de skulle bete sig eller om de ens hade lust att gräva fram delikatessen. Därför fick ett par av oss ett extra ben eller två.

 

Själv har jag nu kommit därhän att jag inte stressar ihjäl mig på julafton, värmer det som ska ätas varmt  och ställer fram resten. Vi blir många i år och sitter länge och äter förhoppningsvis. När alla är belåtna kör jag ut dem ur köket och plockar undan i frid och ro. Så jag vet var allt finns till kvällen ......för då kommer det mysigaste.

 

Julgröt med mandel, sirap och rödmjölk och skinka med senap på brungräddat hårdbrö. Då brukar det bli trångt runt köksbordet schärschildt om det blir julmust därtill.